Ett glatt återseende..

Nästan ett år har gått sen jag skrev sist, tänkte jag skulle försöka ta upp det här med bloggandet igen just för att få skriva av mig. Så ett glatt återseende är mig här på bloggen, även om det kanske bara är jag som läser vad jag skriver..

Mycket har hänt det senaste året, till att börja med har jag tagit examen. Ett tag trodde jag aldrig att det skulle gå, det kändes långt borta men tillslut fixade jag det. C-uppsatsen blev godkänd, och jag är nöjd med vad JAG lyckades med. Det var en jobbig tid, mycket att göra och jag gjorde det praktiskt taget helt själv.

Det var i juni det och i höstas fyllde min älskade mamma 50 år och vi begav och hela familjen till Thailand. Helt underbart och jag längtar tillbaka, sol och bad. Det enda jag inte längtar tillbaka till är öroninflammationen jag drog på mig, som jag alltid tycks dra på mig när jag åker utomlands. Det slår aldrig fel, men nu vet jag ju att jag har trånga örongångar och jag måste ha "pluppar" i öronen när jag badar, faktum är att jag egentligen visste det innan semestern den här gången också men jag tänkte att det kanske hade försvunnit. Dumt av mig så jag kanske fick skylla mig själv ;).

Även en vinter har passerat, skoteråkande och även några turer på längdskidor. Nu närmar sig sommaren (våren får jag faktiskt säga att den är här), i vanlig ordning har jag sått en helvetes massa frön nere i källaren och jag hoppas det blir blommor av endel av dom :). Men våren och sommaren är inte bara glatt, det är en tid när jag tänker lite extra på pappsen. I år är det 14 år sedan han lämnade oss, nästa vecka skulle han även ha fyllt 50 år. Även om tiden går så läker inte alla sår, men det blir lättare. Pappsen kommer alltid vara med mig i det jag och mina bröder gör och med den vetskapen känner jag mig trygg.

Torsdag

Igår kändes allt så hopplöst, det kändes som om min examen var på flera års avstånd till och med längre bort än när jag först började plugga. Det är så mycket och igår kväll tog det priset, jag ville inte göra någonting.

Mattias och jag åkte till ICA och köpte en varsin sallad, hyrde en film och jag köpte massa lösgodis. Kommer knappt igår sist jag köpte en godispåse så det var kanske lite korkat att trycka i sig av det sent på kvällen. Det resulterade i en sockerkick och jag hade jättesvårt att somna. Filmen var bra i alla fall och det var skönt att inte tänka på något annat för en stund.

Idag har jag lite mer energi och känner inte att allt är så hopplöst längre, även om det är lika mycket kvar att göra som det var igår. Ibland är det skönt att rensa sig lite, nu är det bara att köra på. Inte långt kvar, hej och hå va det är ska gå..

Another day..

Det snurrar i huvudet, tiden springer iväg och jag vill inte vara kvar på den här karusellen. Jag hinner inte göra någonting, det är för få timmar på dygnet och det är för få dagar på en vecka, en månad.. För lite av allt.. Vissa stunder har jag bara lust att lägga ner, skita i allt vad skolan heter och strunta i att jag inte får någon examen. Men då skulle allt vara förgäves, då skulle allt vara bortkastat och det känns inte helt okej.

Lunchade med bror på stan idag, först satt vi blommor på graven. Blodröda rosor och lite vitt till, Pappa som älskade just dom färgerna på blommor. Jag saknar dig så, vissa dagar, två dagar om året är alltid lite extra jobbiga. Idag, din dag, du skulle ha blivit 49 år, och den dagen du lämnade oss. Om tiden ändå gick att vrida tillbaka.

Dags för lite mat innan jag ska till grannen och bli klippt, har ju trots allt inte kapat håret på nästan ett år.

Klurigt..

Skrivandet här på bloggen är inte så jätteaktivt, jag vet men nu tänkte jag berätta vad som hänt sedan sist..


Det som tar upp störst del av min tid just nu är såklart C-uppsatsen, resultat ska analyseras och skrivas. Eller ja hela uppsatsen ska skriva om jag ska vara helt ärlig. Annars ska jag åka på kurs till helgen, beger mig på fredag morgon/förmiddag mot Arlanda för domarkurs steg 2. Med blandade känslor givetvis, på ett sätt har jag inte tid men jag vill ju fortsätta döma konståkning och då måste jag alltså åka. Det blir att packa med alla böcker så jag kan plugga på kvällen/natten. Kursen håller på från 14.00 på fredag till 16.00 på söndag. 


Med detta missar jag Mattias 25 årsdag, men vi firar honom på måndag istället. Då blir det fika och grillning och kanske en och annan omgång i kubbspel på gräsmattan om vädret tillåter. Alla är hjärtligt välkomna!

Det är med Mattias 25 årsdag, jag har inte en aning om vad jag ska köpa till karln, han önskar sig ingenting förutom bidrag i form av pengar till en GPS till Nowak som han ska ha när det är dags för jakt. Hur kul är det att ge pengar till sin sambo när han fyller år, nej inte ett dugg kul! Måste klura på någonting, helst skulle jag redan ha kommit på vad eftersom det inte blir så mycket tid för att köpa present senare, det är idag eller imorgon som har utrymme för det.

En dag lider mot sitt slut..

Och så var denna måndag till ända, betyder att det snart är helg igen. Vart tar tiden vägen?
Jag har roat mig med lite plugg idag, ganska mycket faktiskt. Har även tagit en långpromenad med Nowak och sedan skrivit in mina jobbdagar för sommaren i min kalender, så att jag har koll på allt :).

Fick hem mitt sommarschema idag, skönt att jag är ledig midsommarhelgen, jobbar bara två timmar på midsommarafton. Ska jobbar som assistent även den här sommaren, något jag trivs väldigt bra med :) Släkten Salthammer ska ju ha träff under midsommarhelgen och jag har ännu inte (efter 6 år) träffat alla så det ska bli kul att kunna vara med på den.

Jag har pillat ihop ett CV idag också, skönt att det i alla fall är påbörjat och jag kände att vissa delar av det blev riktigt bra. Nu är det bara att söka jobb som återstår, men fortfarande finns den här rädslan och oförmågan att tro på mig själv kvar. Jag vet självklart att ingen kan allt från början och det är kanske inte meningen att jag ska kunna allt när jag får ett jobb men ändå. Jag har en sorts mental press på mig själv att jag ska prestera på topp, jämt och ständigt men vilken människa gör det?
Det är ju faktiskt så att den som anställer mig kommer att veta att jag är nyutexaminerad och inte kan allt. Så varför vill jag då kunna allt? Jag vet inte, ibland kan det kännas som om jag har två personer i mitt huvud (missuppfatta mig inte, jag är inte schizofren, jag pratar inte om mig själv i tredje person) men det jag menar är att jag vet att jag inte kommer kunna allt första dagen jag får ett jobb, och jag vet att det inte är någon som kommer att förvänta sig det av mig men ändå så har jag den där mentala pressen på mig själv. Hur onödigt som helst det vet jag men ändå..

Mycket om och mycket men, mycket tankar och funderingar. Nu ska jag i alla fall sätta på Nowak selen så ska han få springa och jag cykla till mamma. Där har vi fjäskat åt oss mat ;)

När det är mycket har jag en tendens att stänga av allt och inte göra något. När det blir mycket så gör jag inget, i alla fall för en liten stund. Jag känner mig kvävd och har ingen lust till något, men jag måste ju göra något för det blir ju inte bättre av att lägga allt åt sidan och låtsas som om allt är gjort. 

Jag är mitt uppe i uppsatsskrivande och hade totalt glömt bort att jag för en månad sedan lämnade in en uppgift. En uppgift som jag tyckte var så jäkla krånglig och jag kände inte riktigt att jag hade fått grepp om den. Jag körde iväg Mattias hemifrån och satt och skrev en hel kväll, en fredagkväll för att jag skulle kunna vara ledig på helgen. Jag skrev och skrev och slutade nog inte förrän vid 23 någon gång, då la jag mig i badet och drack några kalla öl, jag var definitivt inte nöjd med uppgiften men den var klar i alla fall och det fick bära eller brista. Den första veckan efter inlämningen ville jag få den rättad så fort som möjligt, ville få betyg på den och kunna lägga den bakom mig.. Efter ett tag glömde jag bort den, tills igår kväll när jag kollade min studentmail, för en vecka sedan hade jag visst fått betyg på den.. Hoppsan.. och jag hade fått ett B, ett B alltså till min stora förvåning.. Jag är nog kanske inte så urusel som jag känner mig ibland.. Att läsa det igår kväll var det bästa jag kunde göra. jag fick massa energi och idag känner jag mig kung. Jag fick en riktig självförtroende-boost och ja, jävlar vad jag är BRA..

Det känns inte så jobbigt nu, det är bara att köra på, jag kan det är och jag är BRA!

Livrädd..

Det har varit tyst här ett tag, skäms på mig! Men sanningen är den att jag inte har haft vare sig ork, tid eller lust att uppdatera. Jag är mitt inne i den tuffaste terminen men snart är det över. Jag ser ljuset i tunneln och till mitten på Juni är jag klar, kan knappt tro det själv men snart har jag överlevt 6 terminer (3år) på Högskolan. Skönt kan man tycka, men inte jag.. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ska ge mig ut i arbetslivet. just ja jag måste få ett jobb också. Men jag är helt ärligt livrädd, livrädd för att jag ska sälja in mig skitbra hos ett företag och bli anställd för att sedan inse att jag inte kan ett dugg. Jag är så osäker på mig själv, kan jag verkligen det här? och vad är det jag har läst under min studietid? Plötsligt känner jag mig vilsen, jag kan ingenting eller?

Stress är bara förnamnet..

Varför ska allt göras samtidigt?
Jag tyckte att förra veckan var fullproppad med saker att göra, men den här är nog ännu värre. Idag gick jag upp tidigt för att börja på PM:et till C-uppsatsen. Än så länge har jag inte gjort så mycket och klockan är redan 9. Imorgon är det seminarium på förmiddagen och på onsdag ska PM:et vara helt klart och inlämnat till min handledare för "granskning". Hur ska jag och min uppsatskompis hinna det? Hon har seminarium idag. Behöver jag säga att jag är stressad?

Helgen tillbringade jag i Hudiksvall och dömde konståkning, bodde på Best Western och även om jag fick bo i den delen av hotellet som byggdes om så tyckte jag det var bra. Bäst var ju såklart hotellfrukosten. Dagarna spenderades i ishallen för att se alla duktiga konståkare i olika klasser, roligt att komma bort ett tag. Men väl på hotellrummet var det dags för artikelläsning, som vanligt överskattade jag mig själv genom att ta med alla artiklar och tänka tanken att det här hinner jag lätt med att läsa. Jo men tjena, läste väl 10 sidor av typ 40 sedan däckade jag som en klubbad säl i sängen och sov som en stock.

På onsdag när PM:et är inlämnat ska jag iväg på en minisemester i Ljungdalen. Som jag längtar efter detta, det är just nu det ända som får mig att ha lite disciplin. Nu kör vi, skriv ut av bara h****te och läs läs LÄS för sjutton.

På återseende!
/Marika

En ovanlig dag

Söndag, dom flesta kanske har legat bakis idag men inte vi på grengatan 3 inte. Gårdagen spenderades först med kalas för Elina som fyllde 9 år och sedan i goda vänners sällskap hos oss. Hemmagjorda hamburgare och spel förgyllde kvällen och allt var toppen.

Idag åkte vi, hurtiga som vi är, till gymmet. Jag hade sett framför mig att det skulle vara rätt mycket folk eftersom klockan trots allt närmade sig 12, när vi kom det var det 3 personer i lokalen. Vi hoppade på cyklarna för att värma upp, efter dryga 10 min hade samtliga 3 personer gått. Vi var ensamma, helt själv på gymmet. Mattias drog av några danssteg mellan övningarna och jag utmanade mig själv.

Jag valde ut ett av löpbanden, det finns tre så valet var väldigt svårt vilket som skulle få föra mig in i hjärtklappning och andnöd. Jag valde tillslut det i mitten, jag har alltid sett framför mig att om jag ska springa på ett löpband så klarar jag max fem minuter och sedan kastar jag mig efter nödstoppen. Min syn om mig själv var bara BULLSHIT, fem minuter gick och sedan tio.. Det gick ju hur bra som helst det här, jag närmade mig en kvart och jag var så stolt över mig själv. Förmodligen var det stoltheten som fick mig att fortsätta, efter 30 minuter avslutade jag min löpning. Dock hade jag lätt kunnat fortsätta minst tio minuter till, det var inte tröttheten och andnöden som fick mig att ge upp.. Det var SKAVSÅREN.. Så nu har jag en liten blåsa på min vänstra häl och på den högra ser det ut som en JÄTTEBÖLD, blåsan är gigantisk och gör ont som F*N!

Nu ska vi snart avsluta söndagen med bingo hos bästa Anne och Macko..

På återseende!

En ond spiral..

Sista terminen på personal- och arbetslivsprogrammet är påbörjad. Det är mycket nu och jag borde ge mig själv en käftsmäll för att jag inte läst allt som jag redan borde. Faktum är att det kommer vara mycket, MYCKET, mycket ända fram till Juni när jag förhoppningsvis får min examen. Som jag längtar efter den dagen redan nu, tills det här är över.

En C-uppsats ska skrivas och jag måste säga att jag tillhör några få lyckligt lottade som har haft riktigt tur med handledaren till uppsatsen. Det visade sig att han har kontakt med en forskare i England som förberett 3 olika experiment, han fixar programmering och allt, kommer även komma och hjälpa till med analysen. Vi behöver "bara" läsa in alla 800 ord. Det är skönt, vi har haft tur och vi kommer att bli klara. Dock måste vi leta på sisådär 20 referenser, litteratur & artiklar (artiklarna måste vara publicerade), det innan vårt PM skrivs. Ett PM måste man ju skriva innan man kör igång med uppsatsen, genom PM får man tummen upp eller tummen ner för det valda ämnet/frågan och detta ska redovisas 29/2 respektive 13/3 så det är lite ont om tid.

Men det är ju så att det inte bara är en C-uppsats den här terminen, det är även fältstudier igen och jag har inte hittat någon plats än. Jag har blivit så less på alla dessa NEJ TYVÄRR. Att dom inte kan förstå att det är en gratis arbetskraft som erbjuds två veckor, dom får en utvärdering av ett specifikt ämne helt gratis utan att lägga massa pengar på det. Det enda jag som student behöver är lite information, en träff då och då under dessa veckor på en timme eller två. Sen skriver jag hemifrån. Blääää! Jag skulle vilja skriva direkt till dom att om dom inte tar emot mig är dom korkade som inte förstår vilken möjlighet det är för dom, men det kan jag ju såklart inte göra.

Det är så mycket som ska göras så jag blir alldeles snurrig av allt, mår dåligt för att jag inte börjat med något känns det som om och när jag mår dåligt får jag ju ingen direkt lust att börja göra något heller. En ond spiral är vad det är...

På återseende!

/Marika