Another day..

Det snurrar i huvudet, tiden springer iväg och jag vill inte vara kvar på den här karusellen. Jag hinner inte göra någonting, det är för få timmar på dygnet och det är för få dagar på en vecka, en månad.. För lite av allt.. Vissa stunder har jag bara lust att lägga ner, skita i allt vad skolan heter och strunta i att jag inte får någon examen. Men då skulle allt vara förgäves, då skulle allt vara bortkastat och det känns inte helt okej.

Lunchade med bror på stan idag, först satt vi blommor på graven. Blodröda rosor och lite vitt till, Pappa som älskade just dom färgerna på blommor. Jag saknar dig så, vissa dagar, två dagar om året är alltid lite extra jobbiga. Idag, din dag, du skulle ha blivit 49 år, och den dagen du lämnade oss. Om tiden ändå gick att vrida tillbaka.

Dags för lite mat innan jag ska till grannen och bli klippt, har ju trots allt inte kapat håret på nästan ett år.

Klurigt..

Skrivandet här på bloggen är inte så jätteaktivt, jag vet men nu tänkte jag berätta vad som hänt sedan sist..


Det som tar upp störst del av min tid just nu är såklart C-uppsatsen, resultat ska analyseras och skrivas. Eller ja hela uppsatsen ska skriva om jag ska vara helt ärlig. Annars ska jag åka på kurs till helgen, beger mig på fredag morgon/förmiddag mot Arlanda för domarkurs steg 2. Med blandade känslor givetvis, på ett sätt har jag inte tid men jag vill ju fortsätta döma konståkning och då måste jag alltså åka. Det blir att packa med alla böcker så jag kan plugga på kvällen/natten. Kursen håller på från 14.00 på fredag till 16.00 på söndag. 


Med detta missar jag Mattias 25 årsdag, men vi firar honom på måndag istället. Då blir det fika och grillning och kanske en och annan omgång i kubbspel på gräsmattan om vädret tillåter. Alla är hjärtligt välkomna!

Det är med Mattias 25 årsdag, jag har inte en aning om vad jag ska köpa till karln, han önskar sig ingenting förutom bidrag i form av pengar till en GPS till Nowak som han ska ha när det är dags för jakt. Hur kul är det att ge pengar till sin sambo när han fyller år, nej inte ett dugg kul! Måste klura på någonting, helst skulle jag redan ha kommit på vad eftersom det inte blir så mycket tid för att köpa present senare, det är idag eller imorgon som har utrymme för det.

En dag lider mot sitt slut..

Och så var denna måndag till ända, betyder att det snart är helg igen. Vart tar tiden vägen?
Jag har roat mig med lite plugg idag, ganska mycket faktiskt. Har även tagit en långpromenad med Nowak och sedan skrivit in mina jobbdagar för sommaren i min kalender, så att jag har koll på allt :).

Fick hem mitt sommarschema idag, skönt att jag är ledig midsommarhelgen, jobbar bara två timmar på midsommarafton. Ska jobbar som assistent även den här sommaren, något jag trivs väldigt bra med :) Släkten Salthammer ska ju ha träff under midsommarhelgen och jag har ännu inte (efter 6 år) träffat alla så det ska bli kul att kunna vara med på den.

Jag har pillat ihop ett CV idag också, skönt att det i alla fall är påbörjat och jag kände att vissa delar av det blev riktigt bra. Nu är det bara att söka jobb som återstår, men fortfarande finns den här rädslan och oförmågan att tro på mig själv kvar. Jag vet självklart att ingen kan allt från början och det är kanske inte meningen att jag ska kunna allt när jag får ett jobb men ändå. Jag har en sorts mental press på mig själv att jag ska prestera på topp, jämt och ständigt men vilken människa gör det?
Det är ju faktiskt så att den som anställer mig kommer att veta att jag är nyutexaminerad och inte kan allt. Så varför vill jag då kunna allt? Jag vet inte, ibland kan det kännas som om jag har två personer i mitt huvud (missuppfatta mig inte, jag är inte schizofren, jag pratar inte om mig själv i tredje person) men det jag menar är att jag vet att jag inte kommer kunna allt första dagen jag får ett jobb, och jag vet att det inte är någon som kommer att förvänta sig det av mig men ändå så har jag den där mentala pressen på mig själv. Hur onödigt som helst det vet jag men ändå..

Mycket om och mycket men, mycket tankar och funderingar. Nu ska jag i alla fall sätta på Nowak selen så ska han få springa och jag cykla till mamma. Där har vi fjäskat åt oss mat ;)

När det är mycket har jag en tendens att stänga av allt och inte göra något. När det blir mycket så gör jag inget, i alla fall för en liten stund. Jag känner mig kvävd och har ingen lust till något, men jag måste ju göra något för det blir ju inte bättre av att lägga allt åt sidan och låtsas som om allt är gjort. 

Jag är mitt uppe i uppsatsskrivande och hade totalt glömt bort att jag för en månad sedan lämnade in en uppgift. En uppgift som jag tyckte var så jäkla krånglig och jag kände inte riktigt att jag hade fått grepp om den. Jag körde iväg Mattias hemifrån och satt och skrev en hel kväll, en fredagkväll för att jag skulle kunna vara ledig på helgen. Jag skrev och skrev och slutade nog inte förrän vid 23 någon gång, då la jag mig i badet och drack några kalla öl, jag var definitivt inte nöjd med uppgiften men den var klar i alla fall och det fick bära eller brista. Den första veckan efter inlämningen ville jag få den rättad så fort som möjligt, ville få betyg på den och kunna lägga den bakom mig.. Efter ett tag glömde jag bort den, tills igår kväll när jag kollade min studentmail, för en vecka sedan hade jag visst fått betyg på den.. Hoppsan.. och jag hade fått ett B, ett B alltså till min stora förvåning.. Jag är nog kanske inte så urusel som jag känner mig ibland.. Att läsa det igår kväll var det bästa jag kunde göra. jag fick massa energi och idag känner jag mig kung. Jag fick en riktig självförtroende-boost och ja, jävlar vad jag är BRA..

Det känns inte så jobbigt nu, det är bara att köra på, jag kan det är och jag är BRA!

Livrädd..

Det har varit tyst här ett tag, skäms på mig! Men sanningen är den att jag inte har haft vare sig ork, tid eller lust att uppdatera. Jag är mitt inne i den tuffaste terminen men snart är det över. Jag ser ljuset i tunneln och till mitten på Juni är jag klar, kan knappt tro det själv men snart har jag överlevt 6 terminer (3år) på Högskolan. Skönt kan man tycka, men inte jag.. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ska ge mig ut i arbetslivet. just ja jag måste få ett jobb också. Men jag är helt ärligt livrädd, livrädd för att jag ska sälja in mig skitbra hos ett företag och bli anställd för att sedan inse att jag inte kan ett dugg. Jag är så osäker på mig själv, kan jag verkligen det här? och vad är det jag har läst under min studietid? Plötsligt känner jag mig vilsen, jag kan ingenting eller?