När jag var liten, eller ska vi kanske säga yngre, sa jag alltid till min mamma "När jag blir stor och flyttar hemifrån ska jag aldrig ha blommor, jag är så trött på det nu." svaret som jag fick av min mamma var naturligtvis alltid detsamma, nämligen "vi får väl se". Nu är jag stor eller i alla fall äldre, jag har inte bott hemmma på en massa år och vad är det som har hänt? Jo, kolla på bilden så får ni se själva..
Mitt lilla "växthus" på altanen, det är fullt med blommor som ska ut i trädgården när det är sommar på riktigt och "järn-nätterna" har varit. Det är blommor som jag sått själv i källaren, som jag har lagt ner tid på och som jag tagit väl hand om. Vem hade kunnat tro något sånt om mig för 10 år sedan? Hade någon sagt åt mig då att jag skulle bo i hus och så egna blommor i källaren om 10 år hade jag förmodligen bara skrattat åt dom. Men nu, nu är vi här, jag gillar blommor och det är vackert. Mamma, jag vet att du någonstans innerst inne visste att jag skulle bli precis som dig. Jag kan med glädje säga att du har lyckats, du fick mig att "bryta" mitt löften, även om du inte gjorde speciellt mycket för att jag skulle göra det så hände det. Det bara hände. Jag började smått med att så tomater och nu är det även fullt med blommor. Men faktum är, att även om jag har blivit precis som dig så gör det mig ingenting. Jag är faktiskt nästan lite stolt över det. Så varsågod mamma, ta åt dig cred för att du har lyckats så "bra" med mig ;) (för det tycker jag att du har gjort).
Mamma, Jag älska dig! Du är min förebild.
På återseende!
/Marika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar