11 år har gått..

För 11 år sedan vaknade en intet ont anande lite flicka, lycklig över att ha sommarlov och precis ha slutat 4:e klass sprang hon ner för att möta dagen och sin familj.. Från den stunden hon klev av sista trappsteget på trappan och gick ut på altanen förändrades hennes liv för alltid..

Mamma satt i soffan på altanen.. Jag frågade vad de var, för hon såg så ledsen ut. Hon bad mig sitta ner och sa att "inatt blev pappa sjuk, svårt sjuk och han klarade sig inte gumman" Chocken slog till direkt, vad är det hon säger, varför ljuger hon sådär? Ingenting blev längre självklart, en kompis ringde och frågade om vi skulle leka, chockad som jag var svarade jag "Jag vet inte, jag tror inte det för min pappa dog inatt"

Att minnen kan vara så otroligt klara, jag kommer ihåg det som igår.. Jag kommer ihåg precis hur det var när vi var på sjukhuset och skulle ta farväl av min älskade pappa, vi gick genom långa sjukhuskorridorer, dom verkade aldrig vilja ta slut.. En snäll sköterska talade om för oss att pappa ser inte ut som han brukar nu, han kommer att vara alldeles kall och lite blå.. Inte förstår väl en 10 årig flicka och hennes syskon vad det innebär.. Jag minns att länge, länge inbillade jag mig att allt bara var en bluff.. Att min älskade pappa skulle komma tillbaka, han har inte gjort det än. Jag inser att hur mycket jag än hoppas så kommer han aldrig göra det..

Jag älskade honom så. Ibland tänker jag på vad mitt sista ord till honom var, "Jag hatar dig", bara för att jag inte fick gå ut och spela fotboll på kvällen.. Sedan dess har jag lärt mig att hata är ett starkt ord, ett ord som inte ska användas, man vet aldrig vad som händer och jag kommer alltid att få ångra de där tre orden..

Men PAPPA, jag älskade dig.. Jag älskar dig och kommer alltid att göra det, jag vill ta tillbaka de där tre orden men det går inte..